...egentligen inte särskilt mycket. Saker som händer alltså. Men några händelser sen sist vi hördes:

- M har åkt hem till Uppis för att jobba. Beräknas finnas på plats in the woods om cirka 14 dagar.
- Jag har sett en grävling för första gången i mitt liv. Den var skitstor.
- Jag har läst ut "Fakta om Finland", "Kejsaren av Portugallien" samt läst om "Det" som jag har inte läst sen jag var typ fjorton. Den var inte tillnärmelsevis lika skrämmande nu som då.
- Jag har påbörjat "Processen" men inte kommit särskilt långt. Det kan vara för att jag köpte ett nummer av Pause och en massa snask.
- Det har visat sig att man får presenter och jordgubbstårta när man förlovar sig. Det var goda ting som jag inte hade förväntat mig.
- Det verkar som att jag är på väg att bli förkyld. Det suger.
- Det har fortfarande inte varit något vidare badväder. Det suger, det med.
- Squeak har pajat strömkabeln till den bärbara dator han fick av oss i studentpresent. Så går det när man knarkar och äter bajs. Nu är jag på jakt efter en ny åt honom, men HPs sida hatar mig.
- Jag och M spöade mor och far i fyrmansvist. Det är fan också värt ett omnämnande.

Nu hoppas jag att det dröjer ett par dagar tills ni hör av mig igen. Allt detta flängande fram och tillbaka till stan gör mig knäpp. Ni får ha det tills dess.

I fredags förlovade vi oss. Nu sitter det en ring på mitt finger och skaver lite.

Det är ovant, men trivsamt.

Nu är det mesta packat och jag ska köra dammsugaren ett varv runt lägenheten i väntan på att M går av sitt skift och det är dags att åka ut till Arlanda. Väl uppe i Umeå har jag inte för avsikt att spendera några eoner av tid framför datorn, så tystnad här på bloggen är att vänta. Några inlägg då och då kanske det blir, men i övrigt är det paus här som gäller fram till mitten av juli nån gång.

Hoppas ni får en fin midsommar, jag vet att min kommer att bli kanon. Puss och fjoll!

Ge upp? Aldrig!! Nu har det tagit mig ett tag att svara på den här fajten. Anledningarna är många. Till exempel så var jag tvungen att knarka eftersom ballongfisens senaste inlägg tog väldigt hårt på mig. En annan anledning är att jag var tvungen att hämta ännu mer knark. Eftersom min syster påstår att jag ljuger när jag säger att hon äter bajs så beror det på att hon inte vill att andra ska veta att hon faktiskt också brukar den vita drogen. Den enda skillnaden mellan henne och mig är att hon faktiskt äter sitt egna bajs efter missbruk. Jag däremot får lov att ge mitt till henne. End of discussion!

Som tidigare konstaterats så genomgår Squeak en identitetskris just nu och är därför inte att lita på. Detta är i och för sig ett personlighetsdrag som är genomgående hos Squeak och som uppvisats redan sedan tidig ålder. Många var de gånger som han snodde vår mors tändare och stack iväg ut, bara för att senare komma in och osa bränt barn. Trots de obestridliga bevisen mot honom nekade han ständigt till sitt brott och fortsatte med sitt missbruk.

Vidare står jag fast vid att jag inte äter bajs eller brukar den vita drogen. Jag förstår dock att det är svårt att greppa för Squeak då jag faktiskt missbrukar den bruna drogen. Mörk med hög kakaohalt ska det vara. Mmmarabou.

Det har förekommit en fruktansvärd smutskastningskampanj mot mig på Squeaks blogg. Han påstår att jag njuter av att mobba honom, när det i själva verket inte alls framkallar någon njutning hos mig. Det Squeak inte förstår är att det är varje storasysters uppgift att mobba sina yngre syskon.

Dock är det inte konstigt att Squeak kommer med dessa desillusionerade hittepåhistorier om mig, då han brukar knark, även kallat den vita drogen.

För mer information kan ni se den här informativa och skrämmande dokumentären på YouTube.

Eftersom inget av mina utvalda smeknamn föll Lillskiten i smaken så kommer han hädanefter att kallas Squeak "Little Bitch" Scolari, efter Dian Bachars karaktär i filmen "Baseketball" från 1998.

En to do-list inför morgondagen innan jag kraschar i säng:

- Låsa upp bankdosan
- Handla smågrejer inför resan
- Hämta ut mer knark på apoteket
- Riva sönder kartonghelvetena och slänga
- Panta
- Ringa och boka taxi
- Städa
- Tvinga M att ringa sin bror om att gå på visning av lägenhet i vårt ställe
- Tvinga M att ringa sin mor om lån av eventuell resväska
- Få resfeber, springa omkring som en yr jävla höna, gå M på nerverna och sedan droga mig själv till en någorlunda lugn natt

Kanske äta och andas också. Om jag hinner. Stressstressstress.

Om man ska träffa två av sina kompisar klockan 11 dagen efter så ska man inte komma hem alkoholpåverkad klockan 3 samma morgon. Vidare ska man inte ligga i sängen och prata och tokskratta med sin pojkvän till klockan halv 5. Om man vill vara fräsch och pigg, alltså.

Men men, nu ska jag inte vara en sån slapp citron. Bäst att skynda sig och ta bussen till fruktsalladen. Mot oändligheten och vidare!

Aftonbladet skriver att det finns ett nytt preventivmedel för män - en p-stav som stoppar spermieproduktionen - men att läkemedelsföretaget har lagt ner projektet eftersom det inte finns något intresse för en sådan produkt på marknaden.

Är jag förvånad? Inte ett jävla dugg. Klart att grabbarna inte vill stoppa i sig hormoner och shit om de inte behöver. Det kan tjejerna syssla med och få blodproppar och cystor på äggstockarna. Tjejerna kan ta smällen med depressioner och viktökning och humörsvängningar.

För det är ju lite mer tjejernas ansvar, att ge fan i att bli på smällen. Det har man ju fått lära sig i skolan.

(Jag gillar hur artikeln ligger under sidan "KVINNA" på Aftonbladet dessutom. Bravo.)

Nu har M fått hem sin supermegajättehäftigacoolaspel-dator och han är glad som ett barn på julafton. Det riktigt tindrar små stjärnor i hans ögon, och nu sitter han och stryker sitt skägg lite fundersamt medan han otåligt väntar på att Windows ska installeras.

Jag är avundsjuk. Jag vill också ha en ny fräsch flashig dator. But nooo nooo, ingen dator till Lucy. Livet är så orättvist.

(Nåja, jag ska väl inte gnälla allt för mycket. Jag har ju faktiskt en deal med M om en ny laptop till mig till höstterminen börjar. Dock är han inte så peppad på att se ut en åt mig nu när han har en ny älskling. Damn.)

Idag tog min lillebror studenten. Nu är han nog glad och full, så som sig bör en sådan dag. Har dock inte lyckats hitta några bilder på lillskiten iförd sin studentmössa på lokaltidningarnas hemsidor, men jag hoppas att någon annan har lyckats dokumentera. Men grattis på dig i alla fall, lillskiten!

Själv sitter jag hemma i Uppsala och käkar smågodis. Alldeles ensammen eftersom M jobbar natt. Tröstar mig själv med tanken på att det bara är en vecka kvar nu tills vi åker till stugan. Tjatigt, jag vet, men jag längtar!

M har en förmåga att hitta på de mest udda komplimanger. Vi ligger på soffan och har just satt i oss brieost och salami och slöglott på TV, när följande dialog utspelar sig:

M: Du är min lilla pingvinstjärt.

Jag (svullen efter allt svullande): Meh, schysst. Vad ska jag tolka det som?

M: Men jag sa inte att du HAR en pingvinstjärt!

Jag: Nähä, men vad menar du då?

M: Att du är min lilla pingvinstjärt.

Jag: Det är ju fortfarande ingen vidare komplimang, hörru.

M: Men pingviner är ju söta?

Jag: Ja, men pingvinstjärt?

M: Du kallar ju mig för lilla grisen. Är det schysst då?

Jag: Ja, för du är söt som en liten gris. Är pingvinstjärtar söta eller?

M: Neh, men förlåt då. Du är väl min lilla pingvin då.

Ja, vi är ju som sagt igång med att söka större lägenhet. Det är ett sökande med många besvikelser. Dels besvikelsen varje gång man går in på Uppsalahem och försöker hitta en tvåa eller trea i rätt stadsdel och det fortfarande inte har kommit in någonting lämpligt, och dels besvikelsen varje gång man anmäler sig på en lägenhet, hamnar etta, går och lägger sig, vaknar, kollar igen och har glidit ner till sjunde plats.

Inte för att man på allvar trott att man skulle stå kvar på förstaplatsen. Nej. Men man hade ju hoppats.

Nåja. Bara att fortsätta söka. Söka söka söka. Och hoppas på bättre lycka.

Åh underbara sommar, då studenten äntligen får ro att läsa skönlitteratur! Självvald skönlitteratur dessutom! Knallade iväg till Gränby och införskaffade lite sommarnöje i form av "Gunnar" av Bob Hansson (en av mina favoritpoeters romandebut), "På Chesil Beach" av Ian McEwan (som jag egentligen hade velat läsa på engelska, men det hade de inte), "Fakta om Finland" av Erlend Loe (som inte alls är en faktabok om Finland, utan en roman av snubben som skrev den asbra "Naiv. Super") och så till sist "Processen" av Franz Kafka (för att undvika att alla hjärnceller vittrar bort under sommarlovet, så att säga).

Nu är jag glad. Nu ska jag LÄSA!

Full rulle har det varit de senaste dagarna med syssling som tagit studenten, middag hos svärmor och städning och storhandling. Nu är det lördag, frullen är käkad och det är strax dags att sätta igång med det sista av städningen. Därefter är det jag som tar en skön promenad upp till Gränby Centrum, köper mig sommarens första pocketbok och lite fika för att sedan gå och lägga mig i en park och LÄSA. Mer vardagslyxigt än en fruktsallad för en student som vanligtvis har tusentals sidor kurslitteratur att plöja igenom.

Ibland gillar jag bara mitt liv. Som när man sitter och dricker vin, käkar frukt och Fs hemmagjorda mumsmums. Eller när man sittdansar i soffan till gamla åttiotalshits tills man kiknar av skratt.

Sen gillar man lite andra saker mindre. Som huvudvärk. Aj.

Ännu en anledning att längta till stugan - att det luktar blommor och gräs och hav om kläderna när de har hängt ute på tork, istället för avgaser och fejkad sköljmedelsblomster.

Dock alltid skönt med ren tvätt. Nu ska här vikas tvätt!

Eftersom jag för tillfället är ganska tom på saker att skriva så kan jag skriva om en av de äckligaste dofterna jag vet.

Ketchup. Speciellt intorkad ketchup.

Det är en sån där sneaky jävel till lukt som liksom smyger sig in i näsan och biter tag i näshåren och sen vägrar släppa taget. Söt och stark, ungefär som förkylningsandedräkt luktar.

Fruktansvärt äckligt. Uuhhh.

På sistone har jag haft en stor lust att bara skrika ut allt jag tänker och tycker och känner men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Det känns som att jag har tappat mitt sätt att uttrycka mig, tappat mitt språk. Det som är genuint jag i mitt sätt att skriva. Det är tråkigt för jag har större lust än på typ fyra-fem år att skriva, jag vet bara inte riktigt vad jag vill ha sagt, hur jag vill ha det sagt.

Jag kollade in mitt ex på ett community igår förresten. Han var likadan fast annorlunda. Det är så konstigt med människor.

Jag jobbar på en krönika till den här tävlingen. Mest för att ha någonting att göra. Så uttråkad är jag nämligen.

Bara slutklämmen som saknas. Att det ska vara så svårt, det där med slutklämmar.

Jag och brodern kommer på nya idéer till Blondinbellas idébok:

Rickard säger:
(OBS från Kissies blogg) "Bloggfajten, NU J*VLAR!!!! Ni j*vla idioter sitter och går på hennes skitsnack om hur gullig och oskyldig hon är, men vet ni vad era j***?! HON LJUGER!"

Lucy säger:
hahaha

Rickard säger:
"men vet ni vad era j***?!"

Rickard säger:
jävl?

Rickard säger:
jung?

Rickard säger:
japp?

Lucy säger:
juda

Rickard säger:
jag förstår inte vad hon menar

Rickard säger:
jura?

Lucy säger:
juni?

Rickard säger:
hon kanske stavade fel på hjon?

Lucy säger:
jag vill se kissie och fanny i en celebrity death match

Lucy säger:
eller för all del, det behöver inte vara i lera

Lucy säger:
de kan sätta upp en ring på stureplan och låta dem fajtas

Lucy säger:
löshår och stringtrosor kommer flyga!

Rickard säger:
dom kan få köra tag-team cage-fight med blondinbella och stina också

Lucy säger:
blondinbella kan vara värd annars

Nej, inte fan ska man få vara lycklig inte. Man ska inte få glädjas över de små sakerna i livet, som att man hittat igen sina jävla apoteksrecept och inte behöver ringa pinsamma samtal eller åka ner till stan för att få ut sin medicin. No, no, no, no, no, no.

Då ska man på något jävla mirakulöst sätt lyckas blockera sin bankdosa så att man inte kan komma in på sin internetbank och kolla hur mycket pengar man har på kontot. Allt för att man ska behöva åka ner till stan trots allt.

Man kanske skulle börja med blot och djävulsdyrkan eller nåt.

Nu ska jag tala om för er vad riktig och fullkomligt objektivt sann lycka är:


Annars är svaret på livet, universum och allting 42. Så nu slipper ni fundera.