Okej, det är inte den ultimata drömlägenheten. Det ska väl sägas. Den ultimata drömlägenheten har ju tusen vinklar och vrår, snedtak och utsikt över stan från balkongen. En trea helst.

Men det är en fin lägenhet. Bra hyra, bra läge, hyfsat stor balkong med utsikt mot grönområde, SOVRUM (vilket känns som en enorm lyx om man är van vid en etta), andra våningen och inte mindre än FYRA GARDEROBER varav en är supermegastor. Dessutom skapligt stort kök och badkar. Plus att det är nära till ICA Kvantum och närmare till Gränbymaffian, utan att för den delen bli särskilt mycket längre ifrån stan.

Jag kan se mig själv bo här. Ett ganska bra tag, dessutom.

Tyvärr är det tio personer till före oss i kön som också verkar kunna se sig själva i den här lägenheten. Som vanligt...

Jag försöker trösta mig med att det annonseras ut sju tvåor i området för tillfället så en del av konkurrensen lär ju försvinna. Men det är svårt. Särskilt när M sitter och skriker som en jävla galning framför sin nya dator i ihärdiga försök att få ljudinställningarna på Skype att fungera.

Eller när jag sitter med en glödhet laptop över benen på grund av att ovannämnda M har ockuperat skrivbordet med ovannämnda dator.

Då känner jag att det fan inte skulle skada med lite mer utrymme. Typ nu, på en gång.