Så länge som jag kan minnas så har jag tyckt att källare har varit obehagliga. Vild fantasi som jag har så såg och hörde jag monster och mördare mest överallt. Dock är det ju lite pinsamt att vara rädd för en så löjlig grej som en källare, så jag har utvecklat en slags teknik för att springa lite raskt upp för trappan utan att det verkar jagat. Den praktiserar jag än idag när jag måste tvätta själv, då tvättstugan ligger längst ner i husets superjävla läskiga källare.

Den här källaren är läskigare än vanligt måste jag dock påpeka. Den består av en lång korridor med dels dörröppningar och dels utsläpp till trapphus och parkeringen, samt ett par öppningar utan dörrar som leder till skyddsrummen. Dessutom finns det inget rörelsestyrt ljus som i trapphusen, utan bara gamla tröga strömbrytare med typ tio meters avstånd emellan dem. Läskigt.

Det är just i öppningarna som leder till skyddsrummen som det vimlar mördare och våldtäktsmän, redan klockan sju på eftermiddagen innan solen ens har gått ner. Här går jag med raska bestämda steg och den tunga tvättnyckeln i fast grepp beredd att svinga när de asen attackerar. Hittills har jag klarat mig undan. Hur det går den här gången får vi väl se...