Är det någonting jag hatar så är det att börja. Att börja är som att ta på sig ett par för små stela jeans som spänner kring magen, som ännu inte visar några som helst tecken på att töja sig som killen i butiken sa. Det skaver, känns obekvämt och konstlat, lämnar fula röda märken efter sig när man väl lyckats ta av dem för dagen. Någonstans vet man att killen i butiken har rätt - klart att brallorna töjer sig och formar sig efter kroppen så småningom - men det är fruktansvärt lätt att glömma bort när man nästa morgon står där igen och frenetiskt försöker få upp den där jävla dragkedjan som fastnat någonstans på halva vägen.

Jag antar att jag borde presentera mig själv. Det är också en sån där jobbig grej. Man ska skriva någonting häftigt så att folk tycker att man är häftig och vill fortsätta läsa. Det hade förstås inte varit något problem om jag vore häftig och skrev häftiga saker, men jag är rätt ohäftig av mig så det faller sig inte riktigt naturligt för mig. Så:

Jag heter egentligen inte Lucy utan nåt annat. Lucy kallar jag mig efter Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds". Beatles är ett av mina favoritband, musik ett av mina stora intressen.

Jag är tjugo år men fyller tjugoett i december. Jag har slutat bry mig om födelsedagar eftersom jag ändå redan har fått gråa hårstrån. Dessutom känns tjugoett som en ganska meningslös ålder att fira. Systemet var sista milstolpen, och nu har man tröttnat på det med.

Att skriva och läsa är andra stora intressen. Dock är jag heltidsstuderande, så Den Stora Litteraturen hinner jag inte med för närvarande. Det suger. Därför blir det mest bloggar och pocketböcker på bussen upp till familjen i Björkarnas Stad. Inte blir det särskilt många romaner skrivna heller, för den delen.

Året är 2008, månaden är maj och som i så många avseenden så får det duga med en blogg. Nu börjar det - Livet enligt Lucy.